In i det sista

Sitter just nu med ett glas cider som har tagit sjukt lång tid att dricka , haha! In väntar sista utkastet på vår rapport för grupparbetet som ska in ikväll 23:59!? Små panik att man ska hinna läsa igenom och vara lite kritisk mot oss själva. Men fasen jag tror vi har gjort ett ypperligt jobb som inte behöver ändras.  Har ett fruktansvärt sug att öva handstående också så ska nog snart avvika från inglasningen och sällskapet. Ludde dök upp ikväll också då det var riktigt trevligt dock ingen Nadia, hon tränar ju fotboll som en galning, lite avis faktiskt. Saknar fotbollen med en blandad hatkärlek-känsla. 

Imorgon ska jag iaf plugga engelskan, träna pole dvs äta en grym lunch så jag orkar med det! Hämta yranbiljetter, jonte bjöd mig och det slutade med vip. Tack älsko!! Sen ska jag plugga lite mer och käka på sjöbris! 

Ha en bra kristen torsdag mina vänner! 

Skuldkänslorna tar över lyckan

Igår hade jag en jätte bra dag. Jobbet flöt på och det var liksom inga konstigheter. Åt en god kycklinggryta innan jag åkte på träning. Träningen gick också helt okej medtanke på min träningsvärk men jag kände mig lite svag. Det var liksom otäckt och lite ostabilt att hänga upp och ner. Men kul var det! Cicci som vi har nu är grymt duktig och inspirerande. 
Jag kände mig också jävligt smal, hade säkert en bra dag men liksom formen kändes grymt bra. Men efter träningen så åkte jag förbi huset och då brast det totalt, jag bara grät och grät. Jag pratade med pappa innan och så kände jag att fan vad jag saknar alla hemma. Jag vill också ha förmånen/lyxen att bara kunna åka på middag, åka och handla med mamma och pappa. Det är en förmån jonte har som han inte uppskattar så som jag hade gjort, det vet jag. Men han förstår mig. Och det är inte det att jag inte vill bo här, för det vill jag. Jag trivs super bra och har det super bra, huset kommer bli hur bra som helst, men det är ju det. Att allt kommer bli bra här uppe, lånt ifrån hemma. Och alla hemma frågar när ska du/ni flytta hem. Ju mer jag trivs här uppe ju mer skuldkänslor får jag för att jag inte bor hemma och för att jag faktiskt trivs. Det är riktigt jobbigt. 
Och det enda jag saknar hemifrån det är ju människorna, familjen, släkten och vännerna. Kunskapen om olika familjer som jag helt saknar här och som jonte (med familj) är väldigt dåliga på. Dom har inte mycket mer kolll än på sig själva. Jag saknar gemenskapen men inte det andra. 
 
Ju mer jag är nöjd med huset, ju mer gråter jag såhär bara rakt ut för ingenting och allting. Sen vi flytta (köpte huset) har jag gråtit och längtat hem nästan lika mycket som första halvåret i umeå (som var mitt helvetes halvår med ingen träning, massa godis och plus 7kg på vågen). Jag vill inte dit igen, men det är jobbigt att tillåta sig själv att vara lycklig och njuta. Speciellt när min andra halva inte ens har känt samma känslor en månad. Förstår ni? Jag tycker det är orättvist mot mig.
Visa fler inlägg