Varför?

Hur kan man själv må bra/bättre när man trycker ner någon annan? Vad är det som gör att det då känns bättre? Kan man inte bara berömma det som andra gör bra utan att lägga till kommentarer och pikar om vad man själv föredrar eller tycker är "rätt"?

Jag förstår inte. Jag mår inte bra om jag trycker ner någon eller talar illa om någon/något. Jag mår jättebra när jag kan känna lyckoönskningar och glädje för någon annans skull utan att det behöver direkt påverka mig. Varför är ens egna val och tycke det enda rätta? 

Jag blir så otroligt trött på människor som genom att på olika sätt trycka ner andra för att hylla sig själv. Kan man inte bara vara stolt över sig själv och sitt liv ändå. Jag hoppas att du inte vet vad det du gör och säger egentligen har för påverkan på andra, på mig. Det jag än mindre gillar är hur just du påverkar mig och får mig att vilja göra precis som du. 

"Behandla andra som du vill bli behandlad själv" stod på skyltar överallt i min skola under uppväxten och orden ekar i mig. Ska jag ge igen, mår jag bättre då? Eller ska jag vara den jag vill och inte vara dum/elak tillbaka. Vet du vilka djupa sår du ger och hur fula ärren blir? 

Idag har jag fått lyssna på en föreläsning av och om Tobias Karlsson från lets dance. Han är fantastisk. Vilken kämpe! Det väcker mycket tankar och funderingar. Men nu ska jag sluta mina ögon och gosa ihop mig med Iza i mitt gamla flickrum och ta en paus från alla tankar och intryck som jag har fått idag. 

Ibland är allt rent åt helvetet...

..och ibland är det bara så jävla bra. Just nu är livet så jävla bra. Allt liksom flyter på. Jag gör det jag gillar. Jag träffar vänner, jag blir full, äter god mat, träffar familj och släkt (dock lite mycket morin och lite mindre från lundqvist/gerdin/johansen/wikblom-sidan (nivet bonusfamiljslivet med hundra efternamn) men ändå) och jag tränar pole, jag instruerar pole. Jag får se utveckling hos både mig själv och hos mina extremt duktiga elever. Jag har en katt som är fantastisk, både fantastiskt dryg och underbar på samma gång men samtidigt bara så fantastik- helt perfekt. En sambo/fästman/pojkvän som är bara så himla bra, så bäst liksom.
Ville bara säga det, puss hej ciao!

Vara sig själv

Jag vet inte vad det är men när jag berättar för folk i min omgivning, oftast personer i min ålder, så får jag en vibb, en känsla som att det är något negativt att vi är där vi är "så unga". Vi är förlovade, kära, vi har fast jobb, ett hus (radhus) och vi kör en kombi. Ibland får jag till och med en negativ kommentar kring det. Varför skulle det vara något negativt? 

Jag påverkas tyvärr ofta av det. Jag vill alltid kunna vara stolt över det och jag är stolt över det. Det är ju ingen nackdel att vara lite seriös och bindande. Jag har ofta varit först med saker, inte för att det på något sätt är en tävling. Men jag var nästan först i mitt kompisgäng att bli sambo (tror jag), åtminstone att förlova mig och lämna "byn". Det är inget fel att vara kvar i byn och det är inget fel att inte vara förlovad. Gud vad jag svamlar men jag är rädd att jag är för mycket först. Och att jag ska bli ensam/utanför. Bli någon som folk säger negativa saker om fast det egentligen är något positivt, iaf för mig. 
Hmm jag ville inte säga något speciellt med detta utan bara ventilera och säga att ja jag är kanske lite seriös och jag är faktiskt lycklig. Jag lever mitt liv. Som jag vill leva. 
Jag vill inte bli påverkad av andra jag vill vara mig själv som jag är och bli accepterad för det. 
Tack & godnatt!

Visa fler inlägg