Vila i frid min fina tjej

Ni vet ibland när man känner att "det här är för bra för att vara sant", då brukar det ju också vara så. 
Jag har känt så nu sista tiden, vi har äntligen fått i ordning på husets utsida och i helgen skulle vi måla klart framsidan. Insidan hade vi en plan för och vi var lyckliga, vi tre, min lilla familj som var helt perfek.
Jagg svävade som på moln i min lilla lyckliga bubbla. Vi hade fått ta över världens finaste katt, kanske den mest envisa, bestämda och högljudda katt som jag någonsin kommer att ha men med tiden så växte vårt band så starkt att jag började tok älska alla dessa egenskaper med henne. Våra mysiga stunder på morgonen, både helg och vardag. Jag passade alltid på att sega lite extra för att få mysa med henne en sista stund i sängen, och inne på toan och nere innan hon fick sin frukost. 
Men om det var något min älskade aldrig slutade med så var det att tjata om att få gå ut. Hela tiden. Hon prioriterade det före att få äta och mysa. Och när jag väl släppte ut henne så var hon den finaste och trevligaste katten som man kan tänka sig. Visserligen lite väl godtrogen och orädd, vilket tyvärr också tog hennes liv. 
I lördagsmorse väcktes jag en kvart innan klockan av lilltjejens högljudda jamande och jag lyfte upp henne i sängen för att mysa och snooza. Där låg vi tills klockan ringde och hon kom ihåg att hon faktiskt ville ut. Hon följde med på toa och prata och prata, som vanligt. Och jag pratade tillbaka till min fina tjej. När vi gick ner för trappen så gick hon sådär lagom sakta för att se så att jag verkligen följde med samtidigt som hon strök sig mot mitt ben och så jama hon. Hon skyndar sig ner för att visa vilken väg som gällde och det var, som vanligt, raka vägen mot altandörren. Men den nöten gick inte, hon fick allt vänta tills hon hade ätit sin lyxfrukost med oxe som vi öppnade dagen innan. Och så fick hon se när matte sminkade sig i panik, som vanligt, innan hon blev utsläppt. Och då tog hon ett första skutt på altan medans jag stängde dörren. Sen vänder hon sig om och tittar in genom dörren, där tänkte jag först öppna dörren och då hade hon kanske nöjt sig med att vara inne vid en öppen där. Där började mina tänk om. Men jag tittar på henne och hon sticker rätt snabbt iväg, det är sista gången som jag ser min fina tjej.
Sen drar jag iväg och springer mina gladaste 5km men ungefär i samma veva som jag går i mål blir Essi hittad påkörd, liggandes mittt på vägen och tyvärr inte överlevde. Då spricker min lyckliga bubbla och ja, allt var för bra för att vara sant. 
Vid 14-tiden får jonte ett samtal om att Essi har blivit hittad påkörd och att en kvinna har tagit henne till veterinären där de har scannat henne och hittat hennes chip. Eller chips som farmor sa. 
 
Sedan dess har och är jag ett riktigt vrak. Jag är så tom och ledsen. Arg och förtvivlad. Det är så typiskt, sån otur och jag är så arg på människan som har kört på henne och struckigt. Men mest är jag arg på mig själv som har släppt ut henne och som inte var hemma och ropade in henne tidigare, som jag brukade göra med jämna mellanrum. Jag har såna skuldkänslor som jag inte kan hantera och jag hatar mig själv för detta. 
Min fina tjej finns inte längre.